Vilken underbar sommar!

Nu fortsätter vi förhoppningvis med en lika fin höst, men på en helt ny plats att blogga på:

cejasmatte.se

Uppdatera eventuella bokmärken, så ses vi kanske på den nya bloggen?! ;-)

På återseende!

/cejasmatte

Ceja säger: STOPP!!!...

Gör som jag när ni är på sjön: använd flytväst!!!

På återseende! /Ceja via Cejasmatte ;-)

Ja, eftersom det minsann blev vår i år också, så är det ju som så; att här på landet är nu allt vårbruk i full gång, visst är det senare än normalt men nu är det i alla fall full fräs!

Det: stängslas upp nya grishagar för att vi ska kunna, dels erbjuda våra grisar mer och bättre bete, dels också för att vi själva vill att grisarna ska hålla ägorna öppna och fria från ogräs och sly - allt sådant som snabbt kommer upp. Förut hade vi ju hästar men sedan hästarna försvann härifrån gården så började betesmarkerna att växa igen - och det snabbt! Men sedan vi skaffade grisar är det inte längre ett problem!

Om inte OM vore, och i den bästa av världar, och... ja, ni förstår, så hade jag gärna hållit, utöver grisarna, både får och ett par nötkreatur, men än så länge får gården fortsätta vara "Grisrike", och vem vet vad det mer blir för djur här i framtiden..

Det: grävs och gödslas upp på våra odlingsytor, och nu är vi precis i sluttampen av detta arbete - och minsann om det inte blir så att potatisen kommer i jorden till första maj, precis som det "ska vara"! Inte dumt alls, och definitivt inget jag vågade hoppas på för bara en vecka sedan. Nu är det ju inte bara potatis vi odlar, utan en hel massa andra grödor, men mer om detta kommer allt eftersom... I år blir det bl.a Pentland Javelin, Solist, Mandelpotatis och Asterix.

Det: säljs grisar. Igår åkte ännu en ung gris, och nu återstår enbart två stycken som vill komma till nya hem! Skönt när det rör på sig lite!

Det: kläcks kycklingar! Än så länge inga naturruvade dock, utan det är äggkläckningsmaskinen som fått arbeta än så länge men flera av våra hönor vill nu ligga och ruva. Även om jag vet att flera av dem är rätt kassa på sin uppgift, så har jag fullaste förtroende för mina fina Kochin-hönor som aldrig ger upp, utan ruvar fram kull efter kull.

Det: tvättas ägg! Snart känns det som att äggtvättarvasken inte räcker till när hönorna dragit igång på allvar! Men det är ett angenämt besvär får man väl ändå lov att säga. :-)

Ägg i vackra färger.

Värpvilliga hönor konkurrerar om samma rede. 

Det: har dessutom slaktats en gris här hemma och som vanligt gick allt enligt regelboken: snabbt och lätt dog grisen lycklig och ovetandes, därefter började det sedvanliga arbetet med att ta hand om grisen, slakta upp den och stycka den, och nu kan vi se fram emot en riktigt GOD grillsommar med endast prima köttbitar på grillen.

Idag har jag dessutom svängt ihop en gammal, nästan bortglömd (?) delikatess: Råmjölkspannkaka! Kallas även för kalvdans - lite beroende på hur man ser på reglerna, vissa kallar allt för kalvdans medan andra anser det beror på vilken mjölkning råmjölken kommer ifrån. Nåväl, jag gjorde i alla fall en råmjölkspannkaka från tredje mjölkningen/ målet, och det blev delikat. Tusen tack till Eva som gjorde det möjligt genom råmjölken!!!

Ja, mycket arbete just nu, men det blev ju faktiskt lite lättja också härom veckan:

;-) Jag (vi) börjar nästan bli lite Ullaredsberoende, tycker jag det verkar som. :-)

Avslutar med den vackra regnbågen över Frankasjön som syntes en stund igår kväll.

På återseende! /cejasmatte

Välkommen Vår!

Ingen mer is... Nåja, inte mycket i alla fall.... Inne vid sjökanten kvarstår en liten iskant här och där, men den lär vara borta inom ett dygn!

Fast ännu så länge ligger såväl kanot som båt uppdragna på torra land... Men snart, snart, snart blir det dags att dra iväg ut efter de hungriga vårgäddorna!!!! Längtar!

Ceja både gillar och ogillar det här med sjön. Sjövatten kan ju vara gott att dricka, fast samtidigt är det allt lite läskigt att vara så nära vatten... Tycker hon. Därav emellanåt olyckliga miner...

Men hellre vara med matte än "ensam hemma", så då trotsar hon sin "vattenskräck" - ser ni henne på alla foton? Klicka på bilderna för större variant!

Då går vi hem igen... 75 meter från sjön, sen är vi hemma igen. ;-) Bortskämd? Jodå, lite. ;)

Ceja i säkerhet hemma i trädgården igen. 

Björkmassveden ligger och väntar på transport. Mycket roligare att ta kort på de ojämna ändarna än från framsidan, tycker jag. :)

Galtarna i vårsolens sken.

På återseende! /cejasmatte

Nu känns det som att det är hög tid att blåsa nytt liv i den här, något avstannade bloggen!

Nåja, bättre sent än aldrig som man brukar säga. I skrivandes stund har cejashusse just avslutat två veckors "semester" - citationstecknen betyder helt enkelt att semester för vår del inte innebär lugn och ro, avslappning på en strand i Thailand eller ens något i närheten. För när det vankas semester så jobbas det istället på hemmaplan!

Våren = vedtider. Således har vi ägnat ett antal dagar åt att kapa, klyva och stapla upp ved i det hål som under vintern uppstått i vår vedbod. Vintern var på sätt och vis gynnsam eftersom stora delar av den var relativt mild och inte mycket ved gick åt, men på sluttampen kom vintern åter med många minusgrader och det återspeglades genast i vedförrådet.

Vår och vår, ja. Det känns fortfarande inte riktigt som vår här, i södra Småland. Nattfrosten består, även om den inte är riktigt lika tuff nu som för bara någon vecka sedan då det handlade om 8 - 10 minusgrader vareviga natt. Det har varit såååå segt och tillika tråkigt att titta ut på morgnarna och se is och snö ligga utanför.

Som odlare vill man självklart ha varmt och vackert väder på våren så att allt kan spira och gro. Men icke detta år. Först nu har det börjat tina upp och nu hyser man nytt hopp, kanske det till sist kan bli sommar i år också. Fast först och främst vackert vårväder. :-)

Våra härliga smågrisar som jag redan presenterat i både still- samt rörliga bilder de växer så det knakar och 50% av dem har dessutom hittat nya hem så nu går det ett gäng stora, välväxta och jättefina galtar här ute och väntar på försäljning. En av dem lär vi stoppa i vår egen frysbox nu inom det närmaste men resten hoppas vi få sålt nu den här månaden.

I nuläget väger de runt 40 kilo och skulle passa finfint för den som vill bjuda in till grillfest i sommar, så vi får väl se vad som händer här framöver på försäljningsfronten.

Hönorna gör så gott de kan, de med. Stora mängder ägg värptes varje dag ända från början av året och fram över påsken, precis som det ska vara, men nu har några av dem minsann lugnat ner sig i fråga om värpandet - de har istället, som vanligt, fått för sig att de ska ligga och ruva. Flera av dem är nöjda med att ruva ingenting alls, och andra vill gärna försöka sno någon annan hönas ägg för att ruva dessa en stund innan hon byter rede och vill prova ruva andra ägg. Suck.

Nä, om jag ska naturruva ägg så förlitar jag mig helt och hållet på våra fina och ruvvilliga dvärgkochin-hönor som aldrig ger upp och dessutom sköter kycklingarna prickfritt!

Ja alltså, ingen blir väl förvånad när jag berättar att "kyckling-TV:n" (läs: äggkläckningsmaskinen) står och går, dvs snart blir det nya små fjäderfän, precis som det ska va´ såhär års. :-)

Det har hänt väldigt mycket mer, både stort och smått och självklart kan jag inte gå in på allt, men jag avslutar just det här inlägget så som sig bör med en fotokavalkad med tillhörande bildtexter. Tanken är att i fortsättningen ska jag försöka att uppdatera betydligt oftare och jag önskar såväl gamla som nya bloggläsare välkomna hit/ välkomna tillbaka! ;-)

På återseende! /cejasmatte

Ved, ved och åter ved! Vedkap och -klyv får jobba hårt, och vi likaså, när det är dags att fixa årets ved. Vår härliga Ceja agerar inspektör -- men mest vaktar hon huset när vi är i vedhögen...

Sådana här pärlor kan man ibland hitta ibland vedträna. Hade inte hjärta att klyva upp denna till ved, utan den ska istället få bli mitt tälj-projekt framöver. Den som har bara ett uns fantasi kan nog lista ut vad som ska bli av det hela! ;-D

Svenne njuter av vårsolen, och en omkullvält blomkruka är perfekt för lite solbad!

Utomhusmatlagning! Stekhällen är perfekt för sådana vildar som oss, och här blev det en finfin chili con carne på blandfärs a la lantis: färs på älg och hemmauppfödd/slaktad gris. ;-)

Goda, hembakta smålandskringlor har det blivit mycket av på sistone!

Ceja och jag tog oss en resa med tåg härom veckan.

Påsken både kom och gick med allt vad det innebar i form av pynt, påskgardiner och blommor...

Isen ligger fortfarande på sjön. Jag längtar efter att sätta båten i sjön och ge mig ut efter de där hungriga vårgäddorna, men det ser ut som att jag får vänta lite till.... :-/

 
  De roliga och sällskapliga galtarna kommer när man ropar och vill både ha mat och bli kliade bakom örat! :)

Till salu, finns på annons på blocket. (Kronobergs län, Lantbruksdjur).

Grisar för hela slanten i detta inlägg ;-)

Vår senaste kull har nu hunnit bli två månader, ja lite knappt, på bilderna ni ser nedan. Tiden går fort, minsann. Växer gör de lika rejält som våra grisar alltid gör. :-) De växer m a o så det knakar och är lite sådär, smått men lagom, "rundlagda" - välnärda utan att vara feta - precis som smågrisar bör vara!

Själv anser jag inte att denna tillväxt beror på att vi överutfodrar, absolut inte - däremot tror jag att vi många gånger utfodrar NÅGOT MER än vad som är normalt bland många av de hobbygrisägare som ägnar sig åt hemmaslakt (eller "slakt för hemmabruk"). Visst ligger det en viss ekonomisk idé i det hela, såklart att det gör, men jag kan aldrig sympatisera med de som snålar in på djurens foder för att få större ekonomisk vinning under premisserna "de ska inte ha så mycket mat för då blir de bara feta" eller liknande uttalanden som man hört genom åren. Djuren ska ha precis så mycket mat som de kräver, utan att vara varken övergödda eller hungriga.

Djur som rör sig fritt utomhus på större arealer som här hos oss blir inte feta, däremot anser vissa, både djurhållare och andra, att de kan bli lite "hårda i köttet" då de är uppfödda på det här viset (med mycket rörlighet som påverkar muskelmassan), men det är heller inget problem om de slaktas relativt unga. Vi slaktade en galt på nio månader, han vägde då runt en 110 kg sisådär, utan att vare sig smaka galt eller vara det minsta "hård i köttet".

Nåväl, nog om kött och denna eviga debatt, nu kommer det istället en hel drös med bilder på senaste kullen korsningsgrisar Linderöd/Piggham. :-)

På återseende! /cejasmatte

...så såg det onekligen lite trevligare ut jämfört med om man tittar ut idag: nu ligger snön tjock och det är grått och trist.

Jämför själva med hur härligt det var för cirka sex månader sen:

:-)

På återseende! /cejasmatte

Oj, vilken helg, ja. Den enda rubrik jag kunde komma på som verkligen passade in och inte dränerade min hjärna ytterligare efter den gångna helgen. Mycket jobb, som vanligt, men det var ju å andra sidan inget ovanligt i dessa sammanhang.

I lördags slaktades alltså julagrisen, och allting avlöpte precis så bra som det *peppar peppar* alltid brukar gå. Den "lille" julagrisen traskade runt i snön i sin hägnad och det sista han vet nånting om, är att han blev serverad smaskiga brödbullar - och ungefär där någonstans försvann hans medvetande till ett helt annat plan, som varken vi eller någon annan känner till...

Ingen stress, inga kval, inget konstigt alls.

Jag måste få erkänna att jag gladeligen äter kött. Ja, jag är en köttätare - absolut!! Men att som vi, ha möjligheten att kunna äta kött som kommer från djur som haft det såhär bra (gått fria på många hundratals kvadratmeter, legat rymligt och varmt på en gigantisk halmbädd i sina grishus, haft sällskap av sina artfränder, osv osv) är ganska få förunnat, och många av de som faktiskt äter kött från gårdar som den här, de får betala ett ganska högt kilopris - ofta många gånger högre än vad flertalet har råd med, tyvärr. Det är tråkigt att det ska vara så dyrt och kostsamt att föda upp djur så som vi gör, det blir en ond cirkel som inte gynnar någon: djuren har det sämre, och konsumenten äter också sämre. Oerhört tråkigt.

Jag själv njuter varje gång jag tillagar och konsumerar kött från ett djur som haft det bra och mått väl ända in i det sista, och jag ska erkänna att innan vi riktigt kom till skott här hemma med att skaffa våra egna köttdjur och -produktion, så stod vi i valet och kvalet mellan att bli vegetarianer eller - som bekant - börja föda upp/hemmaslakta själva.

Eftersom jakten och fisket redan fanns som ett naturligt inslag här sedan långt tillbaka, så var steget till egen uppfödning av köttdjur inte så långt trots allt, men det var ändå en hel del som skulle tas i beaktning. Stängsla, bygga grishus, skaffa E-nummer, osv osv. Det är inget man gör över en natt, om jag säger så!

Men nu har både "den natten" och flera till passerat, och sedan en längre tid tillbaka så är vi, som bekant, på den här nivån att vi aldrig behöver köpa kött, i stort sett (möjligen undantaget någon påläggsförpackning då och då), och vi lever dessutom väldigt nära våra djur - jag både hoppas och tror att vi har förmågan att verkligen se till deras behov också, så att de lever ett gott liv den tid då de finns här hos oss.

Det var hela tiden vårt mål: för att kunna fortsätta äta kött, så ville vi också att djuren skulle ha ett prima liv, med allt vad det innebär, och sedan också dö snabbt, smärtfritt, samt helt utan stress. Inga långa (eller korta för den delen) transporter till slakthuset utan snarare med huvudet i foderbingen, mätta och glada.

Så i lördags var det alltså dags att ta hand om julagrisen. En galt på dryga hundra kilo skulle det visa sig, av egen uppfödning. En riktigt trevlig bekantskap som vi alla tyckte om och självklart också hade band till. Men för vår del har vi valt att se det som så, att även om man faktiskt tycker om djuret ifråga, så ska man istället se det som att en bättre, snabbare och värdigare död kan inget djur få - och vad är då bättre än att ge ett djur man verkligen tycker om, ett så värdigt slut? För allt ska ju leva och allt ska ju dö, är det inte så?

Årets julagris var så pass tung, att i kombination med snön som ligger här ute, hade jag inget annat val än att starta upp ATV:n och med hjälp av denna släpa slaktkroppen från avlivningsplatsen till utrymmet dör vi tar ur, flår och sedermera styckar/grovstyckar. Så det gjorde jag, och tack vare snön på marken höll sig slaktkroppen ren och fin ända fram till flåningsdags.

Under en kort tidsperiod fick vår lilla doggy, Ceja, såklart lov att vara med och titta på; men inte hela tiden eftersom det var så ända in i helskottas kallt, att vi fick lov att ha "barnvakt" åt henne större delen av både lördagen och söndagen då arbetet pågick. Annars tror jag att hon säkert velat vara med konstant, och suttit och huttrat och darrat av såväl köld som upphetsning. Hundar och inälvor/bloddoft, ni vet... Men jag misstänker att ingen nöd gick det på Ceja, "barnvakten" hade nämligen ett misstänkt litet förråd av pepparkakor kvar på söndagskvällen och själv undrar jag vart alla dessa hamnade... ;-)

Nåja, summa summarum efter helgen är att vi har exceptionellt fin julskinka, prima lever och en hel del kött och färs som vi ska tillverka julskinka, leverpastej och olika sorters korv av till helgen som kommer. Korven är tänkt att bli såväl hackekorv som av malt kött.

Dessutom ska vi starta upp röken för att lättröka lite grann -- ingen korv eller skinka har någonsin mått dåligt av att rökas lite grann. ;-) Dessutom kan man göra prima pålägg om man kallröker köttet.

Annars handlar det om att rimma skinkan, och mer om detta lite närmare jul (det är helt enkelt för tidigt ännu), tillverka leverpastej blir det alltså också till helgen i kombination med att vi också gör korv.

Själv ser jag det som två flugor i en smäll: Gammaldags hantverk, OCH gott på julbordet. Tid och arbetsinsats glömmer vi bort för tillfället! ;-)

Ska försöka passa in lite tillverkning av julgodis också på bloggen, får se om det hinns med!  Titta gärna på de två översta bilderna, och sedan om man är lite känslig så välj att gå t.ex hit ;-)

På återseende! /cejasmatte

Gå gärna hit, nu kommer känsliga bilder!